|
|
|
Yngrestipendiaten Per Stenborg [...] är en driven målare och hans kyssande par fångar känslan av en häftig, kroppsligen genomströmmande kyss. Det är ett psykologiskt dubbelporträtt som rymmer både lust och längtan och oro och dödsångest – eller kanske flykten från det slags livsångest Edvard Munch skildrade i sina kyssande par.
Niels Hebert, Arbetarbladet 21 oktober 2007 (Länskonst 2007 - All heder åt Länskonsten)
| |
|
Per Stenborgs del känns kongenial med hela utställningen. Stenborg gör teckningar med informell lätthet som pendlar mellan att vara roliga, småerotiska och surrealistiska, blandat med referenser till bandet Joy Divisions strama estetik. De målningar han visar i ett angränsande rum anknyter motiviskt delvis till teckningarna, men sinnesstämningen i dem talar mer om samma vemod som en gång gjorde Joy Division till mitt favoritdeppband. De flesta konstverken tar avstamp i det visuella/estetiska, ibland genom att "hitta" ett formspråk utanför konsten.
Håkan Nilsson, Dagens nyheter 26 maj 2007 (Kungliga konsthögskolans examensutställning på Konstakademien, Stockholm)
|
|
|
|
Per Stenborg har ett naivt, till synes enkelt, bildspråk men samtidigt en direkt touch och ett starkt uttryck. Hans målningar är som ögonblick där verkligheten satts på paus.
Isac Nordgren, Kristianstadsbladet 25 mars 2008
| |
|
Till en början känns det lite förvirrande med denna blandning av stad och land, vibrerande naturromantik och vardagliga industriskildringar, grafik, måleri och film. Men ganska snart känner man att allt hänger ihop i en och samma konstnärliga kropp.
I en av hans filmer sammansmälter en lätt alldaglig men färgstark lantlighet [...] med stadens ljudkulisser. I glappet mellan de Caspar David Friedrich-inspirerade bilderna och ljudet (som är mer känslobärande) uppstår ett meditativt rum av; varken eller – eller möjligen; både och.
I filmen "59-05" får man på 16 minuter en stark känsla för... ja, jag måste faktiskt dra till med industrialismen. Arbetets trogna hjältar tar plats i samtidens samplingar. Den är märkvärdigt stark och anspråkslös på samma gång.
Anders Jansson (om filmerna Natur och 59-05), Ljusnan 15 juli 2006
|
|
|
|
Platsen är viktig, om den laddar måleriet med ljus. På en målning står en myskoxe i ett norrländskt landskap. Fjällen vitblånar i bakgrunden, själva djuret lockar in ögat till närläsning av ytan, där torra penseldrag ger raggen lyster. Himlen är gyllene, tills jag går nära och ser att det är MDF-skivans egen färg han trollat med. Ett koloristiskt fynd! Stenborgs måleri är klangrikt som ett mångstämmigt musikstycke. En bild kan plötligt bli en port till en annan värld.
En bild är inte bara ett emblematiskt motiv; lika mycket kan det vara en plötslig stöt mellan ett par färger, ett sätt att lägga upp en yta, ett fragment av något förbiilande. I målningarna möts olika tekniker. Abstrakt expressiva element skjuts in i omedelbart berättande. De mångdubbla exponeringarna är av det fjäderlätta slaget. Minnen växlar mynt med allmänkulturella associationer. Det finns drag av film men utan tidsförlopp. Snarare stannar målningarna upp i ett meditativt tillstånd. I botten ligger en idé om en bild som ett ankare, ett pockande melodifragment. Både frö och sedan förnimmelse. Ett emblematiskt motiv kan också vara en symbol eller ett tecken. Den stelnade figuren frigörs från sina betydelser. Nya sammanhang uppstår: en port till andra oanade erfarenheter. En stöt går genom hela bilden in i betraktaren.
Ungefär som hos Dick Bengtsson, som lät en svastika agera låsdyrk. Stenborg har använt Symbioniese Liberation Armys, SLA, månghövdade ormsymbol. Inspiration var bilden av den beväpnade Patricia Hearst från 1974, då det avslöjades att hon gått med i denna stadsgerilla. Tecken: Eko – inte ledtråd. En spegel som skjuts under det samtida nyliberala marknadsmaskineriet. Användandet av tecken för terrorism – bortom all revolutionsromantik – som ett sätt att ställa synen och idéer på huvudet. Fler konstnärer i vår tid tar upp dessa symboler, nu tömda på 70-talets lätta rus. T ex Raymond Pettibon, som återuppväckt The Weathermen.
Stenborgs teckningar äger förresten samma gränslösa flöde som inte väjer för något. Det direkta och kanske bitvis oönskade tilltalet hos amerikanen elektrifierar också Stenborgs teckningar. Och hans akrostikon över Andreas Baaders namn sätter ett utropstecken. Som kröks till ett uppmanande frågetecken.
Thomas Millroth
| |
|
|